Diet vecka 29 - inställt

23.11.2020

14 dagar kvar och där var resan över. Runt 18 fredagen den 21a fick jag nys om att SM och årets resterande tävlingar ställs in. Detta på grund av de nya restriktionerna. Totalt har jag lagt 203 dagar på att ladda upp inför min sista juniortävling och på två sekunder var det hela över.

Ja vart skall man börja? Vart skall man börja för att beskriva slutet. Ett klick på ett inlägg som inleds med "tyvärr måste vi meddela..." och stenen i bröstet blir påtaglig. Första tanken är att all denna tid har varit bortkastad. Alla tidiga promenader, nekade familjemiddagar och undvikna fika stunder på jobbet. Vad har jag egentligen åstadkommit med detta? Definitivt social distansering och självisolation. Att bryta normer och förväntningar ger en sällan en rik umgängeskrets. Det är så mycket man tvingas välja bort under så lång tid. Att få veta "it was all for nothing" är verkligen ett mentalt nederlag. Det mest korrekta uttryck att beskriva känslan är att "falla handlöst" i negativ bemärkelse, som att springa utför en avsats och inse att det inte finns en motsatt sida att landa på. Det är ren och skär ångest.

För andra kanske det var väntat att hända. En oundviklig utgång. Hoppet är dock det sista som lämnar sinnet. Målet, tron och hoppet är vad som ger energi när det blir som tyngst. I år har två tävlingar inom fitness lyckats genomföras helt enligt restriktionerna och utan påtagliga konsekvenser. Självklart hade man hoppats att det sista tävlingarna för i år också kunde blivit av. Beskedet som gavs i måndags tog jag med is magen för att jag så gärna ville visa vad jag jobbat med. Resan mot scenen 2020 och junior-SM började inte när dieten drog igång i maj. Den började för 59 veckor sedan. I över ett år har jag förberett mig och jobbat mot att slå min form med miltal. Tyvärr kommer vi ej få veta hur det skulle gå.

Så här i efterhand , känslan nu vs. i fredags, är jag upprörd och arg. Arg och ledsen för att allt känns förgäves. I fredags var jag snabbtänkt och det är först nu jag har börjat känna efter. När jag fick beskedet var det verkligen som om någon dragit bort mattan under fötterna på mig men lika fort fick jag en snilleblixt. Istället för att dra i mig en B&J tog jag upp telefonen och började jaga. På 30min hade jag löst en fotograf, en frisör och spraytan artist. Jag tänkte nämligen inte vara utan dokumentation av slutresultatet. 17h efter beskedet stod jag hos salong Hälsofilen och blev sprayad. 18h efter fick jag håret fixat. 20h efter fick jag glänsa i blixtljuset ihop med min team-mate. Nu är jag arg, då var jag uppfinningsrik.

Det blev ingen uppladdningsvecka, vätsketömning och scenljus men det blev en miniatyr variant. Inte samma kick men nära nog. Resultatet? AMAZING

Vad blir planen nu? Jag vet inte än. Eller det är inte spikat. Vi får se hur vi lär oss hantera pandemin i 2021 och med lite flyt ses vi på en scen då. Tills dess skall vi rebounda, sakta lägga på oss lite kroppsfett igen, och träna grisigt för att bli ännu större!