Min take på intervjun med "Hela Hisingen"

I höstas blev jag intervjuad av tidningen "Hela Hisingen" per sociala medier. Det kändes kul att få lyfta min sport, livet där till och min bakgrund. Dock så har jag upplevt att mycket av det vi sa ej kom med och intervjun eller att artikeln blev något vinklad. Därför skall vi nu gå igenom artikeln och komplettera med uteslutna svar! Original artikelhittar ni här.

Vi kan börja med rubriken. När jag blev kontaktad skulle vi prata om fitness. I och med att jag är uppväxt på Hisingen ville de intervjua mig som en representant för området. Tidningen i sig berör främst Hisingen och artiklarna handlar därför om platser, personer eller händelser därifrån.

Som nämnt skulle vi prata fitness. Efter halva intervjun kommer vi in på min bakgrund och kroppshets. När artikeln släpptes blev jag lite chockad över vilken vändning den hade tagit. Info kring min träning och mitt tävlande bleknade och artikelns tyngd landade i min korta ortorexi period. Då det är en mindre belyst fråga valde jag ändå att dela min story. Berättelsen är inte helt korrekt, för det saknas detaljer, och nu är det dags för mig att komplettera. Det blir ingen omskrivning utan mina egna tankar fogas in i texten. 

Den kursiva texten är tagen direkt från artikeln.

Den vanliga feta texten inom parantes är kompletterande.

Ortorexi är en tvångsmässig hälsosamhet som ligger nära ätstörningar som anorexi. Bodybuildern Julia Lagnefors Petersohn, 23, berättar om en värld med utseendefixering och hennes egen kamp mot att uppleva sitt utseende som konstigt:

- Man skall passa in i en mall, som inför en skönhetstävling, och man gör nästan allt för att passa in, säger hon till HelaHisingen.se.

(Artikeln belyser inte en värld med kroppsfixering och min kamp. Detta blev en selektiv intervju där de svaren har tagits ur kontext. I dagsläget upplever jag ingen kroppsfixering eller utseendehets. Det är skillnad på målbild och hets. I gymnasiet var det en kamp. Då hade jag en skev syn på min egen kropp och skönhet. Det vill säga att ingressen syftar på fel tidsperiod.)

23-åriga Julia Lagnefors Petersohn tränar styrketräning fem dagar i veckan och under tävlingssäsong blir det även kondition varje dag, sju dagar i veckan. Hon är bodybuilder som föredrar att göra basövningar på gymet, med knäböj, marklyft och bänkpress - men längtar tillbaka till fotbollen: 

- Jag är gammal fotbollsspelare och kan sakna det ibland. Älskade att tacklas! Men i dagsläget tränar jag enbart styrketräning, berättar hon.

(Det jag saknar med fotbollen är egentligen bara tacklingarna och utsparkarna. Det var en rolig tid och jag känner att lagsporten har gynnat mig i livet men det är inget jag vill spela igen. Att få träna på mina egna villkor och anpassa träningen helt efter vad jag vill utveckla känns så befriande. Dessutom är det skönt att få representera mig själv, byggning är en individuell sport. Jag behöver inte förlita mig på någon annan än mig själv och mitt slit.)

Trots att Julia är bodybuilder har hon ingen speciell diet, utan säger att hon har ett underskott av kalorier under perioden när det är tävlingar och ett överskott utanför säsongen.

- Jag tror inte på en specifik diet utan varierar min kost efter energiintaget, det är mer hållbart, säger hon.

Slutade med fotbollen: "Behövde något nytt"

Men så har det inte alltid varit. Julia, 23, som vuxit upp i Brämaregården och vid Wieselgrensplatsen med en kort sväng till Biskopsgården innan hon flyttade hemifrån, började sin karriär som fotbollsspelare i Lundby IF.

- Jag var där ett bra tag. Sedan blev det en sväng i Zenith, Kärra Klareberg, Eriksberg och avslutade min karriär i Hovås Billdal. Jag spelade ett halv år i ungdomsallsvenskan med dem, säger hon.

När hon slutade med fotbollen fanns behovet att tävla kvar.

- Jag är en tävlingsmänniska. Jag måste ha något att sträva mot. När intresset för fotboll svalnade och matcher och annat försvann så behövde jag något nytt, säger Julia.

Nu förbereder hon sig för sin sjätte tävling som bodybuilder, när hon ska ge sig på Junior-SM i vinter.

- Min kropp är mitt eget projekt som jag emellanåt får visa upp. Alla timmar jag lägger på gymmet och i köket får skina. Precis som vilken annan atlet och sport som helst så handlar det om att visa upp sitt hårda slit och sträva mot att hela tiden bli bättre. Tävlingarna är som en fotbollsmatch. Det är där jag kan visa mina egenskaper, jobba in i det sista och gå mot vinst, förklarar hon. "

(Detta stämmer. Jag bytte lag inför var 3e år, give or take. Det är inte många tjejlag som håller i längden. Övervägande gånger då jag bytte var det för att laget skulle läggas ner. Det jag tyckte var jobbigast i fotbollen var att behöva byta lag. Detta eftersom jag är en rätt reserverad person. Känner jag mig inte 100 % bekväm med personerna i min närhet så kommer jag att hålla mig för mig själv. 

Efter att ha haft uppehåll från fotbollen cirka 1 ett år, och haft fokus på styrketräning, valde jag att tävla. Jag såg någon på social media som körde Bikini Fitness och jag satte ett mål. Ett halvår senare klev jag upp på Alströmerpokalen. Här sattes startskottet för min nya hobby. Vissa debuterar med mål att ta guld medan andra, som jag, vill ha en ny utmaning. Min lärdom: detta är en sport där det krävs TÅLAMOD. Man blir inte bäst utav 6 månaders styrketräning. Det tar år. 

För att inte bli rastlös måste jag ha ett mål. Så är det fortfarande och det gäller mer än träningen. Jag vill ta mig framåt i allt.)

"Var inte rädd för att äta"

Men tävlingarna är bara en bråkdel av hennes livsstil. Julia säger att hon inte tränar för att tävla, utan för att vara välmående och "skapa den bästa versionen av mig själv". Hon är även personlig tränare och försöker motivera andra att ta tag i sin träning:

- Jag hoppas att mina klienter och deltagare tar med sig kunskap och framförallt glädje från våra pass. Att de använder det jag säger vidare i sin egen träning och tar med sig en bra känsla kring välmående. Vi är inte gjorda för detta stillasittande samhälle. Det känns otroligt bra att ge andra människor redskapen och möjligheten till att förbättra sin egen livskvalité.

Vad har du för kostråd att ge andra som tränar?

- Var inte rädd för att äta. Det finns inga specifika delar av kosten som är direkta bovar. Gör hälsosamma val. Jag kan också avnjuta en pizza ibland utan problem. Problemet ligger i när det alltid blir pizza, alltid blir sockerrika flingor, alltid blir godis. Så ät gott men i lagom mängd. Gör vettiga val. Vill man sedan genomföra en större viktnedgång eller uppgång behöver man kanske djupdyka mer. Då finns vi personliga tränare till hjälp!

"Jag ville vara "hälsosam", få thigh gap och liiiiten midja..."

Julia berättar att hon inte alls var bekväm med sin kropp under gymnasieåren. Hon tränade hårt i fotbollen, på gymet och åt väldigt lite mat.

- Jag ville vara "hälsosam", få thigh gap och liiiiten midja. Till slut lade jag ner fotbollen och tränade bara på gymmet. Då fick jag syn på grenen "bikini fitness" och bestämde mig för att jag skulle tävla. Jag tog kontakt med en coach och fick ett hårdare träningsschema. Efter två veckor insåg jag att jag inte kunde träna så hårt och äta så lite. Jag fick välja, för det skulle inte ta mig någonvart. Jag berättade för coachen att jag alltid var svimfärdig och han tog över min kost med. Sedan den dagen har jag nästan varit fri från problematik, säger bodybuildern Julia Lagnefors Petersohn.

(För att förtydliga. Redan i årskurs 9 upplevde jag obehag i min egen kropp. Jag har alltid ätit. Både i skolan och hemma. I slutet av högstadiet insåg jag dock att många andra tjejer inte åt och snacket i omklädningsrummen började handla om vikt, kroppsform och killar. Jag började skämmas för att äta mycket och drog ned portionerna från att vara gigantiska till "normala". 

I gymnasiet mådde jag bra första halvåret men smygande växte skam känslan. Försa triggern kom dock hemma. Av någon anledning vägde jag mig hemma. Min ena förälder hade fått en våg och vi gissade våra egna kroppsvikter innan vi gick upp. Jag gissade på 57kg och var säker på att det var det jag vägde. För det hade jag vägt i högstadiet när jag var 13-14 år gammal. Jag kliver upp och väger 60kg. Där rasade hela min värld och kroppsuppfattning. I mitt huvud var det omöjligt att jag skulle väga mer än 57kg. Tål att tilläggas att jag är och var 166cm lång. Sedan dess började jag skära ner min mat ytterligare. Här började jag även styrketräna.

Mitt mål med styrketräning då var rehabilitering och stärka kroppen för fotbollen. Målet ändrades under gymnasietiden. I början tränade jag fotboll 2-3 dagar i veckan + match och däremellan blev det styrketräning. I slutet av mitt fotbollsår kunde jag åka till gymmet och träna 1 timma för att sedan åka till fotbollsträningen eller tvärtom. Jag tränade 2 gånger om dagen, eller 2-3 timmar om dagen då träningarna ofta föll under samma tidspann, och åt så lite jag kunde. Min aptit fanns kvar men jag ville inte vara mätt. Åt jag hemma hos min dåvarande pojkvän, hos kompisar eller släkt så såg jag till att äta minst. Mätt = dåligt i mitt huvud. 

Vintern 2015 föddes idén om bikini fitness. Då hade jag inte spelat fotboll på ett tag och hittade att nytt mål. Jag tog kontakt med min första coach och februari 2016 drog vi igång. Han fick veta hur jag åt och tränade i dagsläget, kan inte varit mycket sanningar där, och vi sa att kosten låter vi vara medan han bestämmer över träningen. Som skrivet i artikeln körde jag hans träningsschema i cirka två veckor innan jag insåg att det inte var hållbart. Flera gånger var jag svimfärdig. Jag sa till och han tog över. Under sista terminen i gymnasiet hade jag med mig matlådor överallt. Träningen gick väldigt mycket bättre och jag upplevde att kroppen både såg och kändes fräschare.

När jag skötte min kost själv visste jag inget om macros, näring etc. Jag åt bara mindre av allt, undvek fett och socker. Laddade ner flera appar som räknade kalorier och jag såg det som en vinst att hamna långt under. Ju lägre kalorier under dagen desto bättre. 

Jag tappade inte mycket i vikt men mådde dåligt. Om man av någon anledning vill gå ner i vikt är det viktigt att göra det rätt. Det handlar om mer än att äta mindre.)

Så varför tävlar du i det här som är så utseendefixerat?

- Det som gör hela tävlandet så roligt är känslan precis innan scen, under tiden på scen och efter. Det är en adrenalinkick utöver det vanliga. Att kliva upp inför hundratals personer och visa upp det du har jobbat år för.

(Ja, sporten är utseendefixerad, det går ej att förneka. Men du blir aldrig bedömd utanför scen. Vad du presenterar på scen är vad som räknas. Inte hur du ser ut i gymmet eller ute på stan. För att kunna bygga ordentligt med muskelmassa måste du sköta kost, träning och sömn. Genom att fokusera på uppbyggnaden kunde jag släppa ångesten kring kroppsvikt. För mig var detta lösningen på min problematik. Att bli bedömd en gång vartannat år är otroligt mycket lättare än att döma mig själv varje dag.)

"Fokus på att tävla var större än min ångest"

Inför en tävling fastar Julia i fyra till sex månader. Men muskeluppbyggandet sträcker sig långt tillbaks i tiden före det.

(Nej, fasta skulle jag inte kalla det. Jag äter på kaloriunderskott under 4-6 månader. Jag äter mindre energi än jag gör mig av med. Muskelbyggningen är en  ständigt pågående process. Jag påbörjade min resa 2016 i gymmet och därifrån kommer jag att räkna min resa varje gång.)

- Helt ärligt, månaderna innan tävling, med hård träning och tuff diet är inte roliga. Men viljan att genomföra tävlingen, och få den känslan på nytt, måste vara starkare än suget efter en kväll på soffan efter jobbet eller en gräddig semla.

Hon berättar att det inte finns någon plats för undantag eller "misstag" under dieten.

- Man måste gå in helhjärtat i det. Strax innan scen står du och "pumpar upp" back stage. Det vill säga att du med lätta vikter värmer upp musklerna, utför övningar för att få blodet att svälla upp musklerna. Samtidigt hör du publiken shoa och shimma. Runt omkring ser du andra atleter i sina glittriga bikinis göra samma sak. Callern ropar upp din klass, ni ställs på led och leds mot scen medan speakern ropar ut ditt namn. Då går du ut och glänser!

"Det är svårt att gå ner 10-20 kilo inför en tävling och inte få ont i magen när man väl skall gå upp de kilona igen..."

Hur ser du på utseendefixering och kroppshets?

- Jag skall vara glad att mitt mål eller fokus på att tävla var större än min ångest. Efter varje tävling slåss man med kroppsdysmorfofobi. Även veckorna innan. Man ser fett som inte finns, inbillar sig saker om delar av sin kropp. Det är tyvärr något man får lära sig hantera. Det är svårt att gå ner 10-20 kilo inför en tävling och inte få ont i magen när man väl skall gå upp de kilona igen.

- Jag vill därför trycka på hur viktigt det är att man även har en coach efter tävling som hjälper en med en stabil uppgång och som finns där när ångesten kickar in. Det gäller för både tjejer och killar. I och med att man bedöms på sitt utseende är det en av tävlandet att vara utseendefixerad. Man skall passa in i en mall, som inför en skönhetstävling, och man gör nästan allt för att passa in. Då detta är en specifik sport så får man köpa att det kommer vara ytligt.

(Ytligheten sker på scen. Du får köpa att domarna inte vet eller bryr sig om ifall du har kämpat för din form 10 veckor eller 10 år. De bedömer vad de ser där och då. Med det sagt är det sällan atleter är ytliga mot varandra. Andra atleter går igenom samma resa och är därför ödmjuka. Vi alla går igenom samma helvete och det är vad vi har gemensamt. För att vara en individuell sport finns det en stor gemenskap. Jag har träffat de mest genuina personerna via sporten och har funnit mina bästa vänner på denna plattform.)

- Din coach är någon med erfarenhet inom ämnet. Vissa är även personliga tränare. Jag är väl allt. För som personlig tränare har jag varierade klienter med olika mål och förutsättningar. Jag ser till att finnas där på alla plan. För en livsstilsförändring sker inte enbart i gymmet. Mycket handlar om mindset, rutiner och allt omkring. Du kan bara hitta rätt genom att pröva dig fram, ställa frågor och känna in personkemin. Alla passar inte ihop, säger Julia.

(Jag ser mig som en personlig tränare och "livsstilscoach" vad gäller tävlingscoaching är det än mer speciellt. Man måste hitta rätt och klicka ordentligt. Du kommer att lägga månader eller år av slit i dennes händer. Det är viktigt att du står på scen och känner dig totalt nöjd, oavsett vad för placering du får.)

"Svårt att öppna upp sig som drabbad av ätstörningar"

Julia säger att hon personligen, i vardagen, inte tycker att det finns krav på hur man skall se ut.

(Jo klart jag upplever kroppshets men personligen känner jag mig inte drabbad. Min målbild finns inte ute på affischer eller i reklaminslagen. Jag känner mig inte heller lockad av att se ut som kvinnorna i reklam idag och därför upplever inte jag en hets. Sådana som jag bli snarare drabbade av allmänhetens dömande blickar för att vi inte strävar efter att se ut just så.

I gymnasiet ville jag se ut som modellerna för Victoria Secret. Idag ser jag upp till tjejerna på Olympia. Skillnaden här är att min målbild tvingar mig inte till svält. Snarare tvärtom. Mitt mål kanske fortfarande är orealistiskt men det motiverar mig till att äta bra och träna hårt.)

- Vi skall inte behöva bli bedömda ute på stan eller hemma i soffan. Det är svårt att öppna upp sig som drabbad om ätstörningar och jag önskade att fler fick hjälp med sin ångest. Ingen i min familj visste om det, till exempel.

Hon tror att nyckeln till att hantera en ätstörning, eller när man är på gränsen till en sådan, är att få prata ut om det:

- Att våga prata med någon och reda ut vart det kommer ifrån. Jag har nu i efterhand insett att kontroll över mat är ett sätt att hantera okontrollerbara situationer som annars skapar stress och ångest. För mig handlade det inte bara om utseende utan om något att kunna ta på när allt omkring inte går ihop. Jag kan känna in samma känsla kring maten i dag men använder den för att gynna min fysik.

(Min familj kanske anade men visste inte att jag mådde så dåligt. De som visste, utanför familjen, agerade med ilska istället för förståelse. Det är viktigt att vara öppen och se till att den drabbade inte känner skuld eller skam.

Som jag säger ovan handlade inte min störning enbart om mat. Ja, jag mådde inte bra över hur jag såg ut men i efterhand har jag insett att mat är ett sätt att hantera stress på. När jag känner att saker hamnar ur kontroll så börjar jag avancera kontrollen kring min kost. När mycket olika okontrollerbara situationer uppstår är det skönt att ha något att styra. Idag kan jag agera på samma sätt men med rätt redskap och jag kan styra upplägget så att det gynnar mig.)

/ Markus Hankins

markus@helahisingen.se

Fakta: Ortorexi & Dysmorfofobi

Ortorexi kan sammanfattas med: "Tvångsmässig hälsosamhet". Fenomenet beskriver den besatthet av att se ut som den rådande "Hälsosamma" normen med fokus på träning och nyttigt ätande som svept över Västvärlden det senaste decenniet.

En ortorektiker vill vara den "perfekta" och "hälsosamma" människan.
Läs mer om dysmorfofobi här.